U16 sista utposten som hockeyungdom, sista tiden som hockeybarn. Nu är det slut och nu börjar det, livet utanför, tillhörigheten till hockeyn ställs på prov, ångesten är påtaglig nu är du snart där, där som junior.
Tyvärr är detta slutet för många, på tok för många. Självklart ska det finnas en solletering man börjar ju trots allt bli vuxen och det finns annat som tilltalar en men många får inte ens ett val, så sorgligt och fel.
Man har precis passerat hysterin med TV pucken och nu är det dags för nästa, hockeygymnasium. Man måste ju ta plats på ett hockeygymnasium för att bli något, är det inte så? Fel.
Föräldrar som pressar, föräldrar som vill, föräldrar som inte är med i verkligheten. Men det värsta av allt föräldrar som inte lyssnar, lyssnar på sina barn. Föräldrar som har en skev bild av verkligheten vart i utvecklingen deras egna barn befinner sig. Eller vad deras barn vill.
Man skickar in ansökningar till gymnasium hos storklubbarna för att hela tiden få beskeden att man inte blivit antagen.....varför, varför denna prestige. En stor klubb behöver inte vara det bästa just för deras barn. Dom är inte där just nu. Men det finns inget som säger att dom kommer bli en sämre hockeyspelare för det. Det handlar om tid, tålamod, inställning och ärlighet.
Våra barn har ångest in för de val de måste ta i deras unga ålder, vi föräldrar ska inte förvärra den utan förstå den och se verkligheten. Lyssna, stödja och supportra. Våra barn har en klar känsla av var dom står och befinner sig både som människa och hockeyspelare men många av oss föräldrar är bra på att förstora bilden på våra barn, man ökar pressen på barnen och ångesten växer. En sak att inte ta plats i ett lag men att inte leva upp till sina föräldrars förväntningar är nog det värsta.
Att bygga utifrån sina egna förutsättningar ökar chansen till framsteg än att bygga på fel grunder. Alla behöver inte gå på hockeygymnasium, många av våra största stjärnor har inte gått på hockeygymnasium. Va det handlar om är kärleken till hockeyn, disciplinen till att göra det där lilla extra och förstå vart på skalan man är....framför allt så måste vi föräldrar förstå att våra barn kanske inte vill bli hockey proffs men vill spela på den nivån som passar dom.
Och det är ok de me.
Tyvärr är detta slutet för många, på tok för många. Självklart ska det finnas en solletering man börjar ju trots allt bli vuxen och det finns annat som tilltalar en men många får inte ens ett val, så sorgligt och fel.
Man har precis passerat hysterin med TV pucken och nu är det dags för nästa, hockeygymnasium. Man måste ju ta plats på ett hockeygymnasium för att bli något, är det inte så? Fel.
Föräldrar som pressar, föräldrar som vill, föräldrar som inte är med i verkligheten. Men det värsta av allt föräldrar som inte lyssnar, lyssnar på sina barn. Föräldrar som har en skev bild av verkligheten vart i utvecklingen deras egna barn befinner sig. Eller vad deras barn vill.
Man skickar in ansökningar till gymnasium hos storklubbarna för att hela tiden få beskeden att man inte blivit antagen.....varför, varför denna prestige. En stor klubb behöver inte vara det bästa just för deras barn. Dom är inte där just nu. Men det finns inget som säger att dom kommer bli en sämre hockeyspelare för det. Det handlar om tid, tålamod, inställning och ärlighet.
Våra barn har ångest in för de val de måste ta i deras unga ålder, vi föräldrar ska inte förvärra den utan förstå den och se verkligheten. Lyssna, stödja och supportra. Våra barn har en klar känsla av var dom står och befinner sig både som människa och hockeyspelare men många av oss föräldrar är bra på att förstora bilden på våra barn, man ökar pressen på barnen och ångesten växer. En sak att inte ta plats i ett lag men att inte leva upp till sina föräldrars förväntningar är nog det värsta.
Att bygga utifrån sina egna förutsättningar ökar chansen till framsteg än att bygga på fel grunder. Alla behöver inte gå på hockeygymnasium, många av våra största stjärnor har inte gått på hockeygymnasium. Va det handlar om är kärleken till hockeyn, disciplinen till att göra det där lilla extra och förstå vart på skalan man är....framför allt så måste vi föräldrar förstå att våra barn kanske inte vill bli hockey proffs men vill spela på den nivån som passar dom.
Och det är ok de me.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar